Ulrica Törning

Hamnar i ett flöde av känslor

ibland.

Landar ord som inte möts av dig.

Är skör men ses som stark

och samtidigt

är stark men ses som ingenting.

Gör det igen. Lär mig aldrig.

Sträcker ut min hand och bjuder dig mina

fingrar.

Men det finns ingen.

Där.

Den varma vinden sög livet ur hennes kropp. Vågorna bar henne ut.

Till ingenting.

Där och.

Då.

Gav hon upp.

Såg från ovan kroppen upplösas till intet. Och sitter nu på himlavalvet och blåser kärlek nära din kind.

Om du tittar ut i natten kan du möta hennes blick. Den ger dig styrkan att fortsätta

drömma.

Det finns dagar då jag vaknar med lycka

i hjärtat

och en känsla som är varm och välkomnande.

De dagarna samlar jag som pärlor och trär dem försiktigt på ett pärlband.

Idag är en pärldag.

Jag mötte en gammal man. Han hade en tår på sin kind och en ros i sin ena hand. Hans blick rakt in i min. När han var alldeles nära sa han: min fru har dött.

Jag tog hans hand. Vi stod så en stund. Tack sa han och så gick vi åt varsitt håll.