Ulrica Törning

Fortsätter #blogg100 är istället: www.ulricatorning.se 

Välkomna!

Dag 3 i #blogg100

Idag har kylan varit det stora samtalsämnet. Vi har fryst, tågen står still, man vill helt enkelt inte vara ute. 

Men. Ett kylslaget Stockholm är likaså vackert. För mig. Jag som kan söka värmen, ta på mig kläder och ännu mer kläder, äta mig mätt, äta något varmt och sedan när dagen är slut krypa ner i en varm, mjuk säng med den jag älskar.

Viveka skriver på Facebook: Att behöva avvisa nio personer från natthärbärget ut i -17 grader p.g.a fullsatt…det önskar jag ingen behöver göra… Skäms när jag sitter här i värmen och tänker på de frusna….mitt hjärta blöder för dem :`(‘

För dem, utan hem, utan plats på härbärget, utan mat och extra kläder är ett kylslaget Stockholm köldskador, smärta och rädsla att frysa så i natten att du inte vaknar när dagen gryr. Att du inte vaknar. Mer.

Nästan alla, nästan vem som helst kan göra något. Jag satte in en slant till de hemlösa via Stadsmissionen. Vad kan du göra?

Idag stod rulltrappan still i Bagis. Den är lång. Jättelång. Jag föstes fram med alla andra och sneglade upp. Den tar slut i himlen, tänkte jag.

Nästa vecka börjar mina träningspass, jag borde gå, hann jag också tänka innan jag satte foten på första trappsteget. Lite längtansfullt sneglade jag på hissen.

Och jag kom upp. Andades som en blåsbälg och kände mig som hundra. Hur i helvete ska jag orka nästa vecka. Gympa på måndag och spinning medel på onsdag. Funderade på att ta ett pass på fredagen. Men det var innan trappäventyret. Nu hejdar jag mig vid två pass. I alla fall första veckan.

Inser att om jag ska gå från hundra till min egentliga ålder får jag allt ta och gå i rulltrappan. Även när den rullar.

Kan man bli färdig med en blogg? Jag kan. Jag är. Klar med det som en gång var min ventil. Ett behov att. Skriva. Sen såg jag Fredrik Wass bloggprojekt #blogg100 på twitter, i mitt facebookflöde och ja, varför inte. Tänkte ett varv till och det blir här. Några rader varje dag. Om vad? Ingen aning.

Mer än mina ord. Igen. Fast om andra ting. Men mest om livet ändå. Det som drar förbi varje dag och som jag glömmer att reflektera kring. 

Så jag gör som många andra. Jag antar utmaningen.

#blogg100

Varje uns av dig. Varje liten cell andas. Du är precis så som jag anat… visste… det mitt hjärta fick utstå.

Elak.

Det pyr och och mellan varven kokar det. Aldrig slocknar glöden att tillfoga smärta.

Varje liten del av mig.

Fryser.

Tankar från dottern: Varför säger folk att de har dålig humor? Fast alla gillar ju sin humor. Jag älskar min humor, den är min. En del av mig. Jag tror alla gillar sin egen humor. Egentligen.

Årssummeringar vimlar förbi. Höjdpunkter från vänners liv. Lutar mig tillbaka och låter tanken svindla. Tänker på mitt eget 2011 och ler.

Tjejerna, mina fina små hjärtan, deras väg genom livet går så bra. Blir stolt i hjärtat gång på gång när jag ser deras val, hör deras tankar och får ta del av deras resultat. De gör bra saker och jag njuter.

Sen kom du. Kärleken. Dina ord gör mig obeskrivligt lycklig, din värme, ditt skratt och din omtänksamhet. Du. Att jag har träffat dig känns..

… skönt i hjärtat.

Jag älskar dig, ibland så det svindlar i bröstet, oftast med ett underbart lugn. Lycklig. Att inte längre vara på väg…

Att äntligen känna sig.

Hemma.

Och jag njuter av att säga orden; 

Jag älskar dig Henrik <3

Livet är egentligen så enkelt att förstå och valen jag måste göra så självklara.

Men ändå.

Inget av det är lätt. Och våndan stundom hopplöst svår.

Du som kan allt, verkligen allt. Som manglar sönder allt i din väg med miljontals av ord. Som bara anser dig behöva dem omkring dig som verkställer just det du anser vara rätt.

Herrejösses, hur orkar du?

För jag, jag blir alldeles matt bara av att höra på dig.

Jag har haft sällskap med tre indiska kvinnor. De pratade snabbt med varandra på ett för mig obegripligt språk. Så plötsligt. En av kvinnorna säger på klockren svenska. “Hon frågade om vi skulle resa bort. Nej svarade jag. Jag tar bara in blommorna ändå.” Sen fortsätter de, i mun på varandra. Fnittrandes på sitt språk. Mig lämnar de grubblandes där: Varför sa hon just de orden på svenska och varför fnittrade de så. #grubblerier

Hon var liten som en fågelunge. Med grumlig blick, käpp och rökrosslig röst. Aningens bortkommen stod hon på Bagarmossens t-banestation.

- Går det här tåget till Farsta?, frågar hon mig.
- Nej, du måste åka in till Skärmarbrink och byta där.
- Jaha, sa hon. Och satte sig på bänken.

Jag gick vidare på perrongen för att komma längst bak. Vände strax om och gick tillbaka.

- Vill du att jag hjälper dig? Så att du kommer på rätt tåg?
- Vill du det?, ja gärna, svarade hon lättat.

Där, på vägen in och i väntan på rätt tåg fick jag ta del av en livshistoria. En kort stund i mitt liv jag sparar på livets halsband. Hon var en ljuvlig kvinna, en pensionerad lärarinna som saknade gemenskapen och tyckte gubbarna i föreningarna var trista :-)

Innan hon klev på tåget tog hon min hand.

- Tack, jag önskar dig all lycka, sa hon.

I skenet från ett blinkande lysrör på en nattöppen mack, ser du mig borsta mitt hår. Dina ord landar hos mig:

”Ditt hår, vackert som ett vattenfall.

Du ska vara du, jag är jag. Göm ingenting så blir vi bra.

Av allt du vill glömma. Glöm inte det.

Och när andra säger att det är fel

kan vi göra rätt.

Så länge vi älskar.”

Hamnar i ett flöde av känslor

ibland.

Landar ord som inte möts av dig.

Är skör men ses som stark

och samtidigt

är stark men ses som ingenting.

Gör det igen. Lär mig aldrig.

Sträcker ut min hand och bjuder dig mina

fingrar.

Men det finns ingen.

Där.