Fortsätter #blogg100 är istället: www.ulricatorning.se 

Välkomna!

Dag 3 i #blogg100

Idag har kylan varit det stora samtalsämnet. Vi har fryst, tågen står still, man vill helt enkelt inte vara ute. 

Men. Ett kylslaget Stockholm är likaså vackert. För mig. Jag som kan söka värmen, ta på mig kläder och ännu mer kläder, äta mig mätt, äta något varmt och sedan när dagen är slut krypa ner i en varm, mjuk säng med den jag älskar.

Viveka skriver på Facebook: Att behöva avvisa nio personer från natthärbärget ut i -17 grader p.g.a fullsatt…det önskar jag ingen behöver göra… Skäms när jag sitter här i värmen och tänker på de frusna….mitt hjärta blöder för dem :`(‘

För dem, utan hem, utan plats på härbärget, utan mat och extra kläder är ett kylslaget Stockholm köldskador, smärta och rädsla att frysa så i natten att du inte vaknar när dagen gryr. Att du inte vaknar. Mer.

Nästan alla, nästan vem som helst kan göra något. Jag satte in en slant till de hemlösa via Stadsmissionen. Vad kan du göra?

Idag stod rulltrappan still i Bagis. Den är lång. Jättelång. Jag föstes fram med alla andra och sneglade upp. Den tar slut i himlen, tänkte jag.

Nästa vecka börjar mina träningspass, jag borde gå, hann jag också tänka innan jag satte foten på första trappsteget. Lite längtansfullt sneglade jag på hissen.

Och jag kom upp. Andades som en blåsbälg och kände mig som hundra. Hur i helvete ska jag orka nästa vecka. Gympa på måndag och spinning medel på onsdag. Funderade på att ta ett pass på fredagen. Men det var innan trappäventyret. Nu hejdar jag mig vid två pass. I alla fall första veckan.

Inser att om jag ska gå från hundra till min egentliga ålder får jag allt ta och gå i rulltrappan. Även när den rullar.

Kan man bli färdig med en blogg? Jag kan. Jag är. Klar med det som en gång var min ventil. Ett behov att. Skriva. Sen såg jag Fredrik Wass bloggprojekt #blogg100 på twitter, i mitt facebookflöde och ja, varför inte. Tänkte ett varv till och det blir här. Några rader varje dag. Om vad? Ingen aning.

Mer än mina ord. Igen. Fast om andra ting. Men mest om livet ändå. Det som drar förbi varje dag och som jag glömmer att reflektera kring. 

Så jag gör som många andra. Jag antar utmaningen.

#blogg100

Varje uns av dig. Varje liten cell andas. Du är precis så som jag anat… visste… det mitt hjärta fick utstå.

Elak.

Det pyr och och mellan varven kokar det. Aldrig slocknar glöden att tillfoga smärta.

Varje liten del av mig.

Fryser.

Tankar från dottern: Varför säger folk att de har dålig humor? Fast alla gillar ju sin humor. Jag älskar min humor, den är min. En del av mig. Jag tror alla gillar sin egen humor. Egentligen.

Årssummeringar vimlar förbi. Höjdpunkter från vänners liv. Lutar mig tillbaka och låter tanken svindla. Tänker på mitt eget 2011 och ler.

Tjejerna, mina fina små hjärtan, deras väg genom livet går så bra. Blir stolt i hjärtat gång på gång när jag ser deras val, hör deras tankar och får ta del av deras resultat. De gör bra saker och jag njuter.

Sen kom du. Kärleken. Dina ord gör mig obeskrivligt lycklig, din värme, ditt skratt och din omtänksamhet. Du. Att jag har träffat dig känns..

… skönt i hjärtat.

Jag älskar dig, ibland så det svindlar i bröstet, oftast med ett underbart lugn. Lycklig. Att inte längre vara på väg…

Att äntligen känna sig.

Hemma.

Och jag njuter av att säga orden; 

Jag älskar dig Henrik <3

Livet är egentligen så enkelt att förstå och valen jag måste göra så självklara.

Men ändå.

Inget av det är lätt. Och våndan stundom hopplöst svår.

Du som kan allt, verkligen allt. Som manglar sönder allt i din väg med miljontals av ord. Som bara anser dig behöva dem omkring dig som verkställer just det du anser vara rätt.

Herrejösses, hur orkar du?

För jag, jag blir alldeles matt bara av att höra på dig.