Varje uns av dig. Varje liten cell andas. Du är precis så som jag anat… visste… det mitt hjärta fick utstå.

Elak.

Det pyr och och mellan varven kokar det. Aldrig slocknar glöden att tillfoga smärta.

Varje liten del av mig.

Fryser.

Tankar från dottern: Varför säger folk att de har dålig humor? Fast alla gillar ju sin humor. Jag älskar min humor, den är min. En del av mig. Jag tror alla gillar sin egen humor. Egentligen.

Årssummeringar vimlar förbi. Höjdpunkter från vänners liv. Lutar mig tillbaka och låter tanken svindla. Tänker på mitt eget 2011 och ler.

Tjejerna, mina fina små hjärtan, deras väg genom livet går så bra. Blir stolt i hjärtat gång på gång när jag ser deras val, hör deras tankar och får ta del av deras resultat. De gör bra saker och jag njuter.

Sen kom du. Kärleken. Dina ord gör mig obeskrivligt lycklig, din värme, ditt skratt och din omtänksamhet. Du. Att jag har träffat dig känns..

… skönt i hjärtat.

Jag älskar dig, ibland så det svindlar i bröstet, oftast med ett underbart lugn. Lycklig. Att inte längre vara på väg…

Att äntligen känna sig.

Hemma.

Och jag njuter av att säga orden; 

Jag älskar dig Henrik <3

Livet är egentligen så enkelt att förstå och valen jag måste göra så självklara.

Men ändå.

Inget av det är lätt. Och våndan stundom hopplöst svår.

Du som kan allt, verkligen allt. Som manglar sönder allt i din väg med miljontals av ord. Som bara anser dig behöva dem omkring dig som verkställer just det du anser vara rätt.

Herrejösses, hur orkar du?

För jag, jag blir alldeles matt bara av att höra på dig.

Jag har haft sällskap med tre indiska kvinnor. De pratade snabbt med varandra på ett för mig obegripligt språk. Så plötsligt. En av kvinnorna säger på klockren svenska. “Hon frågade om vi skulle resa bort. Nej svarade jag. Jag tar bara in blommorna ändå.” Sen fortsätter de, i mun på varandra. Fnittrandes på sitt språk. Mig lämnar de grubblandes där: Varför sa hon just de orden på svenska och varför fnittrade de så. #grubblerier

Hon var liten som en fågelunge. Med grumlig blick, käpp och rökrosslig röst. Aningens bortkommen stod hon på Bagarmossens t-banestation.

- Går det här tåget till Farsta?, frågar hon mig.
- Nej, du måste åka in till Skärmarbrink och byta där.
- Jaha, sa hon. Och satte sig på bänken.

Jag gick vidare på perrongen för att komma längst bak. Vände strax om och gick tillbaka.

- Vill du att jag hjälper dig? Så att du kommer på rätt tåg?
- Vill du det?, ja gärna, svarade hon lättat.

Där, på vägen in och i väntan på rätt tåg fick jag ta del av en livshistoria. En kort stund i mitt liv jag sparar på livets halsband. Hon var en ljuvlig kvinna, en pensionerad lärarinna som saknade gemenskapen och tyckte gubbarna i föreningarna var trista :-)

Innan hon klev på tåget tog hon min hand.

- Tack, jag önskar dig all lycka, sa hon.